Ni vet när man vet vem någon är men som man inte känner så väl. Man har sett personen och man har pratat ett par gånger. När man börjar gilla personen för den har en sån personlighet. Varje gång man träffar personen är det så man blir lite smått förälskad varje gång. Bara av tanken av den vid sin sida. Det har väl hänt alla någon gång, det har iaf hänt mig. Så med lite alkohol gör man många något dumt. Efter att pratat ett par gånger såg jag honom ute på krogen så återigen på fyllan skicka jag till han, vilket vi har gjort ett par gånger. Kvällen sluta med att han följde med mig hem och jag som aldrig dragit hem en kille från krogen någons sin för jag har lite mer respekt för min kropp en så. Och jag som har väldigt stor käft sa ett par saker som inte angår mig. Men sen var det inget mer med det. Så vi gjorde jag ni vet vad. Jag skulle upp jätte tidigt, då denna killen sov som ett lik gick han inte och väcka och jag som redan var sen var tvungen att sticka. Men skickar och förklara situationen. Efter det inte ett ljud. Veckan därpå snackar vi åter igen på jobbet ( ja, för självklart ska vi jobba ihop) lite pinsamt för honom tror jag, men jag bryr mig inte om sånt. Sen dess inte ett ord vi har bara unviket varandra (iaf jag) och först nu så ångest på kan man inte bara spela tillbaka till kvällen/natten. Varför tog den slut så fort, var tog han vägen?

Jag var också pappas lilla flicka en gång i tiden. Vi hade den bästa möjliga relationen, men jag tro mesta dels att vi hade så nära kontakt på grund av mitt sportande. Vilket var ett stort intresse för oss båda två på den tiden. Sen växte jag upp och slutade sporta och blev tonåring. Jag blev väldigt aggressiv av mig. Så i denna veva gled jag och min pappa allt längre ifrån varandra. Den som jag en gång i tiden hade mina bästa samtal med, slutade nu varje samtal med bråk. Sen kom DEN dagen, när min föräldrar berättade att dom skulle skiljas. Då hela mitt liv bara rasad ihop. Vad jag aldrig riktigt kommer få svar på är hela anledningen. Men största är väl för min pappa hade en affär med en annan, men jag antar att allt började långt innan detta. Jag kommer aldrig någon sin förlåta min pappa för hur han förstörde vår familj. Sen den dagen jag och mamma flyttade ut, har min och min pappas relation aldrig varit värre än var den är idag. Jag vill inte längre ha en relation till min pappa.
Vi alla gör misstag och förtjänar en andra chans. Men en dag tar chanserna slut och den dagen kom för längesen.

När inte hjälpte att skära sig, när inte orken längre fanns kvar. Så försökte jag ta mitt liv, jag ville ta mitt liv. Det var för ungefär 7-8 årsen. Jag var så nere och orkade inte mer. Jag kände inte mig värd att leva, jag kände inte längre mig älskad. Men jag misslyckades, kanske så ville jag inte ta mitt liv innerst inne och idag är jag glad att jag inte lyckades. Även om ibland hade varit skönt att försvinna även idag. Men det jag skulle aldrig kunna lämna dom jag älskar, att veta om deras sorg... Men tanken kommer alltid finnas i mina baktankar.

Hur mår du? Är en ständig fråga som vi hör flera gånger om dagen och vi svarar alltid att det är bra. Men är vi ärliga? Mår vi egentligen bra? Det är klart man säger att man mår bra, tills någon kanske frågar på djupet, hur det egentligen är. Som om någon faktiskt brydde sig.. Det hade faktiskt varit skönt ibland att iaf någon frågade på djupet någon gång... För innerst inne mår jag inte bra, men det är ingen som vet..
Självskadebeteende är något som jag har lidit av sen tidig tonår och jag har alltid varit duktigt på att dölja det. Vissa vet vad jag gjorde när jag var mindre och vissa tror att vissa saker var bara ren aggressivitet. Men det är något jag fortfarande gör och nu bättre än någonsin är jag på att dölja det. Jag är absolut inte ute efter uppmärksamhet för då hade folk vetat och då hade jag inte döljt det så bra. Men jag gör vad som helst för minska ångesten, att få smärtan försvinna för en stund. För egentligen mår jag inte bra.

Jag är en människa som har många vänner, en hyfsad familj, ett underbart jobb. Men jag har ändå aldrig känt mig såhär ensam. För det är ingen som ser, jag vill inte att någon ska se, jag vill inte att någon ska veta. Men jag behöver att åtminstone en skulle se och hjälpa mig. Jag klarar inte det själv, men jag kommer aldrig någonsin be om det.
Det är ingen som ser dom sömnlösa nätterna med all smärta, det är ingen som ser ångesten inom mig, det är ingen som vet hur denna depression egentligen tär sönder mig del för del varje minut. Allt alla ser än en stark arbetsvillig människa med ett fejkat leende. Om dom bara visste varje sår, varje ärr under kläderna...