När inte hjälpte att skära sig, när inte orken längre fanns kvar. Så försökte jag ta mitt liv, jag ville ta mitt liv. Det var för ungefär 7-8 årsen. Jag var så nere och orkade inte mer. Jag kände inte mig värd att leva, jag kände inte längre mig älskad. Men jag misslyckades, kanske så ville jag inte ta mitt liv innerst inne och idag är jag glad att jag inte lyckades. Även om ibland hade varit skönt att försvinna även idag. Men det jag skulle aldrig kunna lämna dom jag älskar, att veta om deras sorg... Men tanken kommer alltid finnas i mina baktankar.

Hur mår du? Är en ständig fråga som vi hör flera gånger om dagen och vi svarar alltid att det är bra. Men är vi ärliga? Mår vi egentligen bra? Det är klart man säger att man mår bra, tills någon kanske frågar på djupet, hur det egentligen är. Som om någon faktiskt brydde sig.. Det hade faktiskt varit skönt ibland att iaf någon frågade på djupet någon gång... För innerst inne mår jag inte bra, men det är ingen som vet..
Självskadebeteende är något som jag har lidit av sen tidig tonår och jag har alltid varit duktigt på att dölja det. Vissa vet vad jag gjorde när jag var mindre och vissa tror att vissa saker var bara ren aggressivitet. Men det är något jag fortfarande gör och nu bättre än någonsin är jag på att dölja det. Jag är absolut inte ute efter uppmärksamhet för då hade folk vetat och då hade jag inte döljt det så bra. Men jag gör vad som helst för minska ångesten, att få smärtan försvinna för en stund. För egentligen mår jag inte bra.

Jag är en människa som har många vänner, en hyfsad familj, ett underbart jobb. Men jag har ändå aldrig känt mig såhär ensam. För det är ingen som ser, jag vill inte att någon ska se, jag vill inte att någon ska veta. Men jag behöver att åtminstone en skulle se och hjälpa mig. Jag klarar inte det själv, men jag kommer aldrig någonsin be om det.
Det är ingen som ser dom sömnlösa nätterna med all smärta, det är ingen som ser ångesten inom mig, det är ingen som vet hur denna depression egentligen tär sönder mig del för del varje minut. Allt alla ser än en stark arbetsvillig människa med ett fejkat leende. Om dom bara visste varje sår, varje ärr under kläderna...